.

Serien Mitt så kallade liv gick på 90-talet men då var man lite för liten för att uppskatta det, och sen minns jag några år senare att gunhild att hade avnsitten på videoband, så man fick turas om och låna och se. Jag tyckte det var så himla bra, kände det som att jag var Angela. Hon var jag. Lite så som jag känner om Bridget Jones nu för tiden..

Nu har jag börjat se hela serien från ruta ett igen, det finns bara 19 avsnitt allt som allt, och jag har bara sett ett avsnitt och redan gått igenom hela känsloregistret. Fan va svårt allt var då man var tonåring, jag minns att vi hade obligatorisk lucia fest en fredag kväll då jag gick åttan, jag ville absolut inte gå, för jag hade ingen att gå med. Det hela slutade att jag gick med den mest impopulära tjejen i klassen för det var bara jag och hon som inte hade någon att gå med, alla andra gick i gäng. Jag minns hur fruktansvärt det var och har fortfarande inte helt släppt det, idiotiskt att ha obligatoriska grejer om man inte vill. På en fredag kväll liksom. Men den här serien borde ni se om ni gillar gamla 90-tals flanell skjortar och fortfarande kan leva er in i känslan av att vara kär i någon på distans. Den är sjukt bra, man både skrattar å gråter. Det kallar jag en redig söndag det.